Varför julen fortfarande känns avlägsen

Har fortfarande inte riktigt landat efter semestern. Tre veckor i helt annorlunda klimat gjorde att hösten avstannade och jag fattade inte att veckorna gick och julen helt plötsligt är väldigt nära.

Käre M och jag kuskade runt närmre 350 mil i Namibia och Botswana. Naiv som jag var så trodde jag att jag skulle få till lite bilstickning. Men trots alla timmar i bil blev det ingen av den varan. Inte berodde det på illamående pga kurviga vägar. Inte heller på att någon var tvungen att ha kolla på vägval. Nej, här var det mil efter mil utan en sväng och utan en avfart. Här var det istället vägytan gjorde det omöjligt för fungerande finmotorik.

Detta är en väg med tillåten hastighet på 120km/h och en av de få med asfalt (okej delvis asfalt). Ursprungligen hade den två hela körfält, ett i vardera riktningen, men så passerade det tungtrafik och bit för bit försvann av asfalten och till sist återstod ungefär hälften av vägbanebredden. Övrigt vägnät var stora breda grusvägar också dessa märkta 120km/h men där den grova tvättbrädeytan begränsade framfarten. Ni förstår säkert varför inte stickningen (3mm stickor och lingarn) var framme under bilfärderna.

Garnspaningen gick på lågvarv. Kanske inte så konstigt när länderna är väldigt glest befolkade och vi praktiskt taget aldrig var i några samhällen. I Swakopmund hittade jag i alla fall en garnaffär. Det var stängt men efter att tittat in genom fönstret så insåg jag att mitt köpbegär inte var så stort.

Konstig känsla att inte ha en stickning i händerna på flera dagar. Visst var det varmt och klibbigt. Vi hade många dagar över 35grader men för det mesta var det runt 25 på kvällarna. Men när det var svalare var det också mörkare. Elektricitet och vatten var bristvaror. Så bra stickbelysning var inte så vanligt på kvällar.

Stundtals fick jag lite dåligt samvete. Borde jag inte ha utnyttjat fikapauser och stillasittande lite bättre? Jag blev ju inte ens klar med bakstycket till min lintröja. Nej jag tror att det var meningen. Jag skulle ta det lugnt. Låta käre M få ha mig där sittande och tittande på samma saker som han och i samma tempo som han.

Visar ett par bilder av ytterligheterna som vi upplevde. Vi åkte genom oerhört kargt, öde landskap i västra och nordvästa Namibia. Canyonen bakom oss var gigantisk. Det är milsvidd utsikt. Längst nere i den uttorkade flodfåran kunde vi med kikare urskilja några zebror.

  

Vi såg ett fantastiskt rikt djurliv. I Etosha kör man runt i sin bil eller åker med guide och får absolut inte lämna bilen. Ibland känns det overkligt och man blir tyvärr blassé och tycker att zebror och giraffer är lite för vanliga men vi fick vara med om ett par ovanligare händelser. Först såg vi en grupp shakaler få ett riktigt skrovmål. De hade fått tag i en springbok och festen var ett faktum.

Lite senare fick vi syn på detta. Här inne i buskagen pågick nämligen nästa middag. 10 lejonungar och 4 lejonhonor åt giraff. Hannarna fick vackert vänta på sin tur.

Det är grymt att se men så är ju naturens gång.

Men ännu häftigare än att köra runt och titta på djur var att vandra och titta på djur. Okavangodeltat i Botswana är unikt i sitt slag. Man flyger ut i deltat med pytteplan och sedan kan man njuta av både djur som lever i vatten och på land. Här åkte vi kanot bland vassruggarna och vandrade på öar. Här var man mitt i naturen på ett påtagligt sätt. Och den kommande julen och vinterstämningen var väldigt långt borta.

Vid några få tillfällen infann sig tillfällen då jag plockade fram stickningen.

Johannesburgs flygplats bjöd i alla fall på lite julstämning. Så om jag hade 5m i takhöjd hemma då skulle jag satsa på en sån här julgran. Jag fullkomligt älskar den. Färgerna, dockorna, bara underbar!