Stickigt humör: Nykär i gammal kärlek

Har haft semester. Käre M och jag valde att fira vår silverbröllopsdag på den underbara ön Sardinien. Om man inte befinner sig i den nordöstra delarna så är ön genuin och häftig. Definitivt ett ställe vi gärna åker tilbaka till. Förvisso hade vi inte det högsommarväder som ni hade hemma men vad gjorde det. Vi cabbade ner, njöt av naturen, maten, människorna och hårnålskurvorna.

Att sticka i bilen var helt uteslutet. Vi körde dubbelt dvs GPS plus karta. GPS'ens uppdatering var inte helt fräsch över Sardinien och kartan var inte tillräckligt detaljerad inne i de värsta byvindlingarna. Dessutom körde vi kanske 5 mil av 110 mil på en väg som inte framkallade åksjuka om man inte följde med med ögonen.

Stickning på kvällstid var inte heller det helt enkelt. Främst berodde detta på den goda maten och det goda vinet vi unnade oss. Men som ni ser så blev lite i alla fall gjort. Stör mig på att jag har ett pekfinger på vänster hand som nästan hela tiden spretar ut. Ser det verkligen ut så när jag stickar?? Trodde först att det var på mina aviga varv för jag tillhör dem som petar fram garnet med vänster pekfinger men nu ser jag att även gäller räta varv. Får nog träna på att hålla det närmre stickan. Kan Stickstämman vara en lämplig tidpunkt? Tror det!

Man skulle kunna tro att man äter mycket fisk på Sardinien, men eftersom befolkningen bott högt uppe på sluttningar och berg så är det kött som gäller och många av förrätterna består av olika ostanrättningar. Gott.

De sardinaska vägarna var en så stor det av upplevelsen. Ön är ju oerhört kuperad. Många byar ligger på 600-800m höjd och det gör att vägarna snirklar sig fram längs bergssidor och stup. Det finns hastighetsbegränsningar men absolut ingen följer dem. Ibland får man dessutom sällskap på vägen av kossor och får men för det mesta höll de sig fint i vägkanten.

De flesta vägskyltar är svårlästa pga prickskytte. Inte enbart hagel utan ibland är hålen rejäla och det måste varit ett kulvapen. Tänk vad kul det måste vara... Skyltleverantör på Sardinien. Det måste var luckrativt. För dels måste skyltarna ersättas när de är totalt sönderpepprade och dels var vägarna kantade av skyltar. Någon har bra business helt enkelt.

Byarna är utbredda över många höjdmeter eftersom de i det flesta fall ligger på branta sluttningar. Detta gör samtliga hus till enorma sutteränghus. De kan vara 5 våningar på ena sidan och andra sidan når precis upp till vägen bakom. Det är inte ens säkert att höjdberäkningarna blir rätt. Översta våningen kanske inte riktigt kom upp på rätt nivå men då gör man bara en lägre dörr. Eller hur?!

Vi något tillfälle vill GPS att vi skulle svänga av på en bygata som visade sig bestå av en lång trappa och någon gång var vi praktiskt taget uppe och körde på den lilla stentrappan som fanns vi ett hus. Renault Megan är gigantiskt i dessa sammanhang. I en by var huvudgatan avstängd. Vi visades upp på sidogatan. Vägen upp var som en superbrant uppfart och väl uppe hade vi säkert 10m slät mark. Därefter var det nerför mot huvudgatan igen. Döm om min förvåning när maken (nästan 2m lång) sa att han var tvungen att luta sig fram över ratten för att se vart gatan tog vägen. Jag tror inte jag ljuger om jag säger att det var 45 graders lutning.