Själv får jag inget gjort alls. Lite mat, en kopp thé, telefonsamtal....
Jag var förberedd på att Mammas lilla hjärta var svagt men ingen av oss förstod att det var så nära. Nu rinner tårarna och jag försöker samla mig. Mitt i sorgen ler jag när jag tänker på att det är fantastiskt att Mamma fick vara med oss så länge. Hon var ett av alla barn som drabbades av reumatisk feber på 30-talet, som var fruktansvärt dålig och som inte spåddes något framtid. Hon tillbringade långa tider på sjukhus. Under kriget vet jag att hon var inlagd mer än ett helt år. Nu sörjer vi ett liv som blev oändligt mycket längre än vad någon vågat hoppas.
Men trots detta så skall momsen betalas, bokslutet göras och det känns just nu väldigt oväsentligt. I stället för att ta tag i något av det så satt jag och funderde på sjalen Stjärnhop. Jättefint mönster men jag hade inte alls plockat ihop färger som jag kände fungerade med mönstret. Tänkte hitta på något eget. Och nu fanns bara en symbol jag kunde tänka mig. Det måste bli en sjal med stora och små hjärtan. En sjal för allt den kärlek och omsorg jag och min bror fått när vi växte upp. En sjal till Mamma.
Så här ser min skiss till mönstret ut.
Den kommer att bli fullt av kraft och värme. Bottnen blir i starkt turkos och sedan har jag valt ett garn som skiftar från gult över i orange och vidare till rött och det skall jag har till alla hjärtan.