Resesällskap - på nåder

Nu har vi landat hemma efter nästan tre veckor på resande fot. Ett visst lugn börjar infinna sig och som på beställning börja hjärnan bearbeta uppslag och tankar inför hösten. I natt var jag bara tvungen att gå upp och rita ett par idéer på ett papper för jag märkte att jag var så koncentrerad på att inte glömma bort dem att det var stört omöjligt att somna. Nu idag så låg en skiss på en kofta, ett par muddar och en halsvärmare på skrivbordet. Spännande!

Under vår semester så har jag haft ett resesällskap som inte alltid och helt klart väldigt ofta, inte gjort mig speciellt lycklig. Nu menar jag inte min man för vi har kamperat fruktansvärt bra ihop trots att en stor del av semestern har tillbringats i temperaturer då jag inte alltid stortrivs utan helst vill stanna inne med en AC igång. Jag syftar istället på min Shale. Modellen bygger på att man stickar solfjädrar som blir vidare och vidare, dvs vågorna i sjalen blir större och större. Allt startade fridfullt på flyget till NY. Jag hade absolut ingen flygskräck utan var grymt fokuserat på min stickning. I NY blev det minimalt stickat för det var alldeles för varmt och fuktigt. Jag verkligen längtade men det funkade helt enkelt inte med det supertunna garnet och värmen. Senaste veckan har dock varit en pina. Vi har varit i mina föräldrars sommarstuga med vänner och varje gång jag tagit i stickningen så har väninnan K försiktigt frågat om allt ser bra ut. Anledningen är att hon allt för ofta hört mig muttra och stånka då jag rivit upp.

En dag tog det priset. Jag hittade ett fel flera varv ner vid tretiden på dagen. Klockan tio på kvällen (hade väl i och för sig inte stickat hela tiden) så kunde jag äntligen säga att jag var längre kommen på stickningen än vad jag var när jag började på dagen.

Efter det totala sammanbrottet har det gått bra. Man kan då undra vad som är annorlunda nu eftersom det går bra helt plötsligt. Jo jag petade in mina brandgula markeringstrådar som sitter mitt i varje solfjäder. Nu har jag en möjlighet att hela tiden snabbt kontrollera att mina omtag är rätt i antal och att de ligger rätt i förhållande till tidigare omtag. Tänk att det skulle ta så lång tid att komma fram till denna enkla hjälp.

Både maken och K föreslog vid flera tillfällen att jag skulle lägga undan stickningen. Rent av riva upp den och börja på något annat. Befängt! Problem är till för att övervinnas och jag tillhör den del av befolkningen som är otroligt tävlingsinriktad (har tom vunnit urlöjliga tävlingar på Tupperware-partyn!) och skulle givetvis aldrig anse mig besegrad av ett stickmönster. Aldrig!